När vi kommit fram till centralen i Stockholm gick vi först och käkade på Burger King. Sedan gick vi och köpte tunnelbanekort och åkte bort till vårt hotell. (Vi bodde på precis samma hotell som förra gången. Haha). Där blev vi kvar i ca en timme, medan vi gjorde oss i ordning och peppade ännu mer inför konserten (dvs lyssnade på Beatles). Konserten skulle börja klockan 19:30, men vi tänkte att vi skulle vara där i god tid. Så någon gång vid 18-tiden drog vi dit. And that's when it happened..

Vi gick igenom kontrollen med kroppsvisitering och började snart att leta efter vår entré. Och så plötsligt, från ingenstans kändes det som, kommer det fram två finklädda kvinnor och en man och börjar prata med oss på engelska. Det första jag tänkte var att de var från någon tidning eller något, och att de ville intervjua oss inför konserten. Men istället förklarade de att de jobbar för Paul, och att de hade ett antal biljetter som de skulle dela ut till folk som var "stora fans". Så de frågade oss om vi var stora fans, om vi hade bra biljetter/ platser och så där. Jag minns inte exakt vad som hände efter det, för allt är lite suddigt (haha), men hur som helst så sa de att de ville uppgradera oss, och ge oss bättre platser. Så sträcker de fram två biljetter, och när jag läser på dem så står det att vi fått platser på den främre parketten, på rad ETT. Alltså LÄNGST FRAM, vid scenen. Vi blev helt "Omg, omg tack så mycket" och ja, det var svårt att få fram ord. Det är en sån där sak som man inte tror faktiskt händer i verkligheten. Och speciellt inte att det kan hända en själv.

 

Så där stod jag alltså, framme vid staketet framför scenen, endast ca sju meter från självaste Paul McCartney. Jag tror fortfarande inte att jag har fattat det riktigt ännu. Han var så himla nära! Jag kunde liksom verkligen SE honom, förstår ni? Och den känslan när han först klev ut på scenen och svepte med blicken över publiken och på oss som stod längst fram = obeskrivligt. Och det känns som att han kollade åt ens håll flera gånger under konserten. Sedan vet jag inte om jag inbillade mig eller inte, men jag är ganska säker på att jag fick ögonkontakt. Jag dör. Konserten var inte helt oväntat grym, och han spelade i närmare tre timmar. Stod och skrek och sjung med i låtarna och hoppades att det aldrig skulle vara över. En av de bästa kvällarna i mitt liv ♥