Förut i dag när jag skulle gå ut så kunde jag inte hitta mina vantar. Eller, jag har ju flera par. Men det var just ett speciellt par vantar som jag ville ha på mig; mina lovikavantar. Så på grund av detta tog det mig typ en halvtimme längre än nödvändigt att komma i väg, bara för att jag skulle leta fram just de vantarna. Jag har alltid varit mer för tumvantar än för fingervantar. Tycker tumvantar är sötare. På något sätt. Men det är dom väl också? Så även om jag har flera par fingervantar, gick det inte för sig att ta något av dem.

I allafall. Jag satte direkt i gång att leta efter mina lovikavantar. Jag letade överallt. Under min säng, i garderoberna, inuti jackfickor, väskor, kylskåpet. Och efter ungefär en kvarts letande hittade jag en av vantarna. Ja, en av dem. Hur kan detta komma sig egentligen undrar man? Varför skulle jag lägga de två vantarna i från samma par.. på olika platser? It just doesn't make any sense.

Så störde jag mig på det en stund. Att jag lagt dem på spridda platser då alltså. Vilken idiot gör en sådan sak? Jo, jag. Tydligen. Hur som helst. Jag letade vidare och efter ytterligare tio minuters letande hittade jag den andra. Och tur var väl det, för under tiden jag letade efter den andra vanten så tänkte jag att hittar jag inte den så skiter jag i att gå ut. Och det hade jag säkert gjort också. Jag hade nästan gett upp hoppet där ett tag. Haha. Även fast jag har typ hundra andra par jag kunde ha haft i stället. Men det är som det är. Vill jag ha mina lovikavantar så ska jag ha dom. Och då duger inga andra. Exakt så jobbig är jag.